Cynisk & småsur.

Krokiga tankegångar i raka rader. Glamourens antites. En obäddad dagbok.

söndag, mars 04, 2007

 

To someone I used to know.

Igår var det Uppsalakorpens klubbmästerskap i badminton. Jag skulle spela i herrsingel B, för spelare i division tre och nedåt. Jag är väl en av de bättre singelspelarna i division fyra, så jag kände att jag hade en hyfsad chans att klara mig en bit i tävlingen. När jag kom dit visade det sig att en spelare i min grupp hade lämnat WO. Den enda gruppmatchen stod då mot en av det fåtal som har besegrat mig i serien i år. Nu var jag dock klart starkare och vann ganska lätt i två raka set, trots att jag inte spelade jättebra. Ett par timmar senare var det dags för finalspel, en 3-pool med de övriga gruppsegrarna. De övriga två möttes först och körde en stenhård tresetare. Det var precis vad jag hade hoppats på, för gubbar på den här nivån har vanligtvis inte kondition som räcker för mer än en match i rad. Det blev dock ingen lätt match för mig mot Max, som hade vunnit den första slutspelsmatchen. Tvärtom fick jag springa som en skållad hare, oftare än inte ut i backhandhörnet, och för er som inte spelar badminton kan jag berätta att det är ett hörn man helst undviker. Det är jobbigt att ta sig dit och därifrån och det är ännu jobbigare att få iväg bollen ordentligt. Efter tre hårda och jämna set stod jag i alla fall som segrare. Detta innebar att vinnaren i den därpå följande matchen mellan mig och Daniel skulle bli helt avgörande för utgången i tävlingen. Första set vann jag enkelt. Jag kunde lätt trycka ned hans ofta alldeles för korta servar med mina hoppsmashar. I andra började jag bli trött samtidigt som han fick ordning på servarna. Till slut vann jag dock med 21-19 och kunde med gott samvete lyfta nävarna i vädret. Riktigt skönt.

På kvällen var det rockgask på VDala. Isolation Years var kvällens huvudattraktion (om man inte räknar den utsökta buffén, som jag fortfarande inte riktigt har hämtat mig från). Jag förundras över hur bra de var. Jag är inte helt såld på nya skivan än, även om Albino child är en riktigt bra låt, och jag tyckte åtminstone inte innan kvällen att deras låtmaterial var starkt nog för en hel konsert. Men jag hade nog fel. Det var det bästa jag har varit med om sedan Tiger Lou lirade på Katalin för ett drygt år sedan. Jakob Nyström sjöng ännu bättre än på skiva, bandet var snortajt och jag hade tagit precis lagom många öl. Den perfekta konserten.

Idag har jag brunchat och lirat boll. Sedan har det liksom inte blivit tid för så mycket mer. Hade tänkt att slänga iväg en beställning till J!nx också. Innan jag lägger mig ska jag hinna KV-maila och reflektera också. Jag måste nog snabba på då.

Jag kunde inte riktigt bestämma mig idag. Jag har kommit på att jag nog tycker att Don't give up är bäst på Dreams (med Whitest boy alive) men jag måste ju nämna att It's Golden och Open those eyes lät bäst igår.
Comments:
Det är sent. Men jag har nog aldrig läst så många rader om badminton i mitt liv. Nu ska jag sova. Har fr övrigt sett din gamla korridorare (N) utklädd till pirat ikväll. www.asblom.com /filip
 
Skicka en kommentar

<$BlogBacklinkTitle$> <$BlogBacklinkDeleteIcon$>
<$BlogBacklinkSnippet$>



<< Home
  1. Kul.
  2. Ordens makt.
  3. Det offentliga bloggandet.
  4. Två gula bussar.
  5. Magkatarr.
  6. Vår vackra planet.
  7. Vad är väl en bal på slottet?
  8. Jag är inte bara fulländad, jag är ödmjuk också.
  9. Nu.
  10. Det är svårt att inse sin egen storhet.

Bloggtoppen.se



This page is powered by Blogger. Isn't yours?