Cynisk & småsur.

Sverige är rustat. För vad? Vad ska den svenska armén göra? Är man redo för sina uppgifter och vad har det kostat?

Det är intressant att fundera över vår försvarssituation. Sverige är inte längre inklämt mellan det kalla krigets fronter. Vi är ganska obetydliga på de allra flesta sätt. Dagens spänningar handlar om olja, relgion, gamla oförrätter och små landplättar. Sverige är ett land som inte har någon tillgång till olja, inte ligger "i vägen" för någon större oljeledning, ett land som är lite småkristet men framförallt sekulariserat, som inte har några direkta oförrätter med någon annan nation och som inte har en enda gräns som är eller har varit bestridd under de senaste hundra åren. Kort sagt: Inte en jävel bryr sig om oss, och ingen är intresserad av att invadera vårt land (och här jag medveten om att jag är lite kategorisk).

Således finns ingen anledning att ha ett invationsförsvar. Detta är förstås ingen nyhet för någon. Frågan är då vad vi ska göra. Försvaret kampanjar nu hårt för "Nordic Battle Group", en svenskledd snabbinsatsstyrka som sätts in av EU i krishärdar inom 600 mil från Bryssel. När försvaret inte hittar någon att skjuta på hemmavid så söker man sig bortåt. Om det inte finns något att försvara mot här så finns det alltid någon annan som ska försvaras. Tom Heyman går idag på SvD:s Brännpunkt så långt som att kalla Sverige för världens legosoldat. Det är dock lite mer komplicerat än så.

Jag ser ett vägskäl här. Dels ser jag den väg vi har börjat gå på, där vi har ett intenationellt engagemang, med svenskar stridande under EU- och NATO-flagg i internationella konflikter. Att vår omhuldade neutralitet sedan länge ligger bakom oss är det ingen som på allvar längre kan ifrågasätta. Den andra vägen tar oss först tillbaka till neutraliteten, vi bryter banden med EU:s och NATO:s fredsinsatser och koncentrerar våra instaser på den nationella. Detta skulle i längen innebära en total avveckling av försvaret, just för att dess syfte har förvunnit.

Jag ser flera saker som talar för den första vägen. För det första: Vi är redan på den vägen, en bra bit på väg. För det andra: Världen är föränderlig, man vet faktiskt inte hur vårt säkerhetsläge kommer att se ut i framtiden. Då är det bättre att ha en modernt tränad insatsstyrka och gott om fredliga kontakter och allianser än ingenting alls. För det tredje: Världen är allas ansvar, och kan vi hjälpa folk i andra delar på jordklotet så skall vi se till att göra det. Internationell solidaritet helt enkelt. Slutligen: Samarbete främjar samarbete. Genom att samarbeta militärt öppnar vi dörrar för viktigt samarbete på andra områden.

En viktig fråga som dyker upp då är om försvaret är optimerat för sin uppgift. Är den organisation som försvaret har vettig med tanke på jobbet som ska utföras? Jag hävdar att så inte är fallet. Jag anser att den allmänna värnplikten bör avskaffas, att vi bygger upp en modern yrkesmilitär och att försvaret bör bantas kraftigt. Helt enkelt för att jag tror att en sådan organisation är bättre lämpad för det nya försvarsuppdraget.

The Music är ett riktigt bra rockband. Torts att recensionerna av deras senaste, självbtitlade, skiva var medelmåttiga tycker jag att det låter otroligt bra. One way in, no way out är grym, till exempel.