Cynisk & småsur.

När jag pratade med T senast påpekade jag att han (förutom att han hade blivit väldigt krullhårig) såg jäkligt popvänster ut. Han såg lite förnärmad ut, men kontrade förvånansvärt snabbt med att jag hade gått och blivit pophöger. Det kanske stämmer. Men då måste jag reda ut begreppen lite.

Är pophöger=Wille Crawford? Njae, även om man gärna vill se honom som fenomenets tydligaste företrädare så skulle jag gå djupare än så. Jag hävdar till och med att pophögern inte existerar. Eller kanske gör den det, men i så fall har den smält samman med popvänstern. Gränsen har suddats ut. Då politik och musik inte har med varandra att göra är det en ganska naturlig utveckling dessutom. När progg och punk drog upp musikens ramar var det mera naturligt att vänstersympatisörer i större utsträckning än höger-dito blev  en egen grupp. 

"Indie är musik för smarta människor" står det klottrat på en toalett på Ekonomikum. Det kanske stämmer. En del vänstermänniskor är ganska smarta, även om de tänker fel (socialism är en feltänkt tanke). Av motsvarande anledning tror jag inte att fenomenet popsossar existerar. 

Alltså: Vi sitter i samma båt. 

Politiker är jävligt ocoola. Jag sätter en hundring på att ingen i regeringen har hört Sufjan Stevens.

23 januari verkar vara releasedatumet för TCTC:s nya skiva, även om det inte är officiellt än. 

Love. Efter att ha hört hela härligheten (P flippade och sågade hela konceptet jämsmed fotknölarna. Han skulle kunna bli självmordsnombare om han var muslim.) så är jag inte så imonerad. Har man inte hört Beatles förut så är det nog väl värt att lyssna på, men vi andra (vi som är över 2 år) kan lyssna på originalen lika gärna. Flera av låtarna har dessutom blivit markant sämre, medan ett par har blivit bättre. 

Måste återigen säga att Angela är en otrolig låt. John Vanderslice alltså. Den har klivit upp på 6:e plats bland mina mest spelade låtar i iTunes. Den kommer att klättra.