Cynisk & småsur.

Jag har inte så många idoler. Några musiker, någon idrottsman på sin höjd. Men en av de människor jag verkligen ser upp till är Björn Söderberg. Han startade ett IT-företag när han gick på gymnasiet. När han var 19 år tröttnade han, sålde sitt bolag och åkte till Nepal, där han bodde tillsammans med 12 föräldralösa ungdomar. Tillsammans med några av dem startade han ett företag som gjorde julkort som de sålde till svenska företag. Innan visste ingen av dem hur man gjorde pappersmassa. Watabaran, som företaget heter, anställer framförallt folk från de lägre kasten och ger dem del av företagets vinst, möjlighet till utbildning med mera. Söderberg har även startat företaget Websearch, som erbjuder sökoptimering för företag. Det intressanta är att företaget endast anställer kvinnor, som trots god utbildning har mycket svårt att få jobb i Nepal. Tillsammans bildar företagen det så kallade Fair Enterprice Network.

Poängerna med Björn Söderströms företag är flera. Det första och viktigaste är att de ger folk som är starkt diskriminerade en väg en på arbetsmarknaden, en chans att skaffa sig utbildning och en chans att tjäna pengar. Detta tillsammans med en miljömedvetenhet och en vilja att se mer än kvartalsrapporter och vinstmaximering gör företagen unika. Det gör alldagliga produkter och tjänster speciella och eftertraktade. Att köpa rättvist har blivit ett självändamål, och det har Björn Söderström insett.

Jag hoppas på att han kan komma och föreläsa i Uppsala någon gång. UTNarm kanske.

På söndag blir det Nine Inch Nails och Ladytron. Jag laddar med Destroy everything you touch med det sistnämnda bandet. Bra, bra.